Från landnamstid till ca 1200
De norska nybyggare som från slutet av 800-talet satte kurs mot I. förde hemifrån med sig en rik flora av traditioner och minnen. En stor del av dessa var sagor, dvs. berättelser av både historisk och mera fiktiv art; ett viktigt inslag var eddapoesins guda- och hjältesånger. På I. idkades också från början de namngivna skaldernas svåra "idrott", ofta drapor till kungar och andra härskare, s.k. hirdpoesi. Allt detta överfördes ursprungligen muntligt.
Med kristendomens införande omkring år 1000 och kontakten med kyrkans Europa utvecklades skrivkonsten och ledde till en allt livligare författarverksamhet. I:s förste historieskrivare var Sæmundr Sigfússon, såvitt man vet den förste nordbo som fått sin utbildning i Paris. Hans nu förlorade verk, som med all säkerhet var avfattat på latin, var av allt att döma en krönika om de norska kungarna, där samtidigt de viktigaste händelserna på I. noterades.
Omkring 1100 började man använda isländska till uppteckningar. Den s.k. första grammatiska avhandlingen, som brukar dateras till ca 1150, i sig ett märkligt klarsynt prov på tidig isländsk lingvistik, nämner särskilt lagar, genealogiska uppteckningar, förklaringar till kristna trossatser och "den lärdom som Ari Thorgilsson upptecknat av insiktsfullt förstånd" - dvs. Are frodes historiska verk. Bevarad är dennes "Íslendingabók", en mycket kortfattad isländsk historia från landnamstiden fram till ca 1120. Möjligen hade Are också sin hand med i "Landnámabók". Där redovisas omkring 400 av de förnämsta landnamarna (nybyggarna), deras härkomst, var de slog sig ner och deras avkomlingar.

1200-talet
Det verkligt stora seklet i medeltida isländsk litteratur var 1200-talet. Inte minst tillkom då, med spridning över hela seklet, de som genre unika islänningasagorna (släktsagor, ättesagor). Det var anonyma texter med höjdpunkter som "Egill Skalla-Grímssons saga", "Laxdœla saga", "Eyrbyggja saga", "Njáls saga" och "Grettes saga". Med sin realism och sina inslag av skarpskuren dialog utgör de en klassisk epik av tidlöst slag. De utspelar sig väsentligen under de hundra åren från Alltingets inrättande 930 till 1030, det skede som just brukar kallas sagatiden.
Stilistiskt släkt med islänningasagorna är fornaldarsagorna (forntidssagor), om tiden före landtagningen. De har ofta en mera mytisk karaktär med jättar, dvärgar och fabeldjur i scenariot.
Mot slutet av 1100-talet tillkom sagor om missionskungarna Olav Tryggvason och Olav Haraldsson ("Hellig Olav"). En stor biografi över kung Sverre skrevs av abboten Karl Jónsson. Skedets allt överskuggande litterära gestalt, en också politiskt starkt engagerad storman, var Snorre Sturlasson. Med sin Edda från början av 1220-talet lade han den alltjämt oumbärliga grunden till studiet av norrön mytologi och isländsk diktkonst. Tack vare denna lärobok för diktare har bevarats en mängd exempel både på den anonyma eddapoesin och de namngivna skaldernas alster. Men Snorres storverk är "Heimskringla", krönikan över de norska kungarnas och jarlarnas historia från äldsta tid fram till kung Sverre.
En mäktig dokumentation av Sturlungatidens oroliga skede är den personmyllrande "Sturlunga saga" (ca 1300), där en rad olika upphovsmän skildrar I:s historia under 1100- och 1200-talen fram till 1262-64. En huvuddel av verket författades av Snorres brorson Sturla Thórðarson, själv deltagare i och vittne till många av de episoder han skildrar. Han fick för övrigt förtroendet att teckna kung Håkon Håkonssons historia och satte därmed punkt för den norröna historieskrivningens märkliga epok.

1300 till reformationen
Det nya seklet medförde en skörd av "efterklassiska" islänningasagor. 1300-talet blev annars en tid av sammanställning och antologier av äldre texter. Viktiga sådana handskrifter är "Möðruvallabók", "Vatnshyrna" och "Flateyjarbók", med många islänninga- och kungasagor.
Under 1300-talet hade den isländska poesin i edda- och skaldediktningens tradition i stort sett ebbat ut. Några kristna dikter ger dock prov på trohet mot det forna poetiska språket. "Sólarljóð" ('Solsången'), möjligen redan från 1200-talet, är en suggestiv visionsdikt i eddapoesins form (ljóðaháttr), där norrön mytologi egenartat bryter sig mot en strängt kristen anda. Stort anlagd är "Lilja", som brukar tidfästas till mitten av 1300-talet. Det är en regelrätt drapa till Gud, Kristus och jungfru Maria - 100 strofer på ett fylligt dróttkvætt-versmått och med en sinnrik uppbyggnad.
Emellertid uppkom under 1300-talet en ny form för profan episk poesi, rímur (ríma), som bevarade mycket av den norröna diktens egenheter i språk och stil, t.ex. kenningarna. Ämnen till dessa vidlyftiga sånger hämtades gärna från fornaldarsagornas säregna värld. Rimorna blev populära och har med sina strikta formella krav haft en väsentlig andel i den isländska poesins unika kontinuitet från forntid till nutid.

Från reformation till 1800
År 1550 halshöggs Islands siste katolske biskop, Jón Arason, som hårt hade motsatt sig den från Danmark påbjudna reformationen. En viktig litterär uppgift blev nu bibelöversättningen, som med Nya Testamentet (1540) blev den första alltjämt bevarade tryckta isländska boken; hela verket förelåg 1584.
Den religiösa poesin nådde en höjdpunkt med Hallgrímur Péturssons "Passíusálmar" ('Passionspsalmer'), där han i femtio psalmer mediterar över Kristi lidande och frälsningsverk. Med detta arbete, först tryckt 1666 och sedan i över sextio upplagor och många översättningar, framstår han som en av Nordens främsta psalmdiktare. Ett tidstypiskt dokument är prästen Jón Magnússons "Píslarsaltari" ('Lidandeshistoria'), som utgivits först i våra dagar. Det är ett kusligt vittnesbörd om förföljelsemani i häxprocessernas tidevarv, skrivet med en monoman intensitet som har jämförts med Strindbergs.
Omkring 1600 vaknade intresset för sagatiden till liv över hela Norden. Man samlade gamla isländska handskrifter, tolkade och bearbetade dem. Arngrímur Jónsson nådde med sina skrifter på latin om det forna I. ut till den europeiska forskarvärlden. En utomordentlig betydelse för det norröna studiet fick ämbetsmannen Árni Magnússon, professor i Köpenhamn. Med sitt hängivna uppspårande av isländska handskrifter skapade han den samling som fick namnet den Arnamagnæanska. Den är sedan länge ett centrum för forskning i norrön litteratur.
En naturvetare och diktare från upplysningens och utilismens epok var Eggert Ólafsson. Hans mest kända dikt, "Búnaðarbálkur" ('Lantbruksbalk'), är en hyllning i fysiokratisk anda till den isländske idealbonden. Jämte en medarbetare färdades Ólafsson kring hela landet och skrev sedan på danska "Reise igienem Island" (1772), som i sin mångsidighet påminner om Linnés svenska reseskildringar.

Från 1800 t.o.m. första världskriget
I början av 1800-talet tog man i kretsen av isländska intellektuella i Köpenhamn intryck av den romantiska strömningen på kontinenten liksom av tidens politiska frihetsrörelser. Nu inleddes en mera samlad och målmedveten kamp för nationellt oberoende, under ledning av historikern och politikern Jón Sigurðsson. Kring tidskriften Fjölnir (från 1835) samlades unga islänningar som drömde om en nationell väckelse, en ny storhetstid i fädernas anda. Bland dem var naturforskaren Jónas Hallgrímsson den ledande skalden, en av I:s största. Han företog en skarp uppgörelse med rimornas långvariga hegemoni. Mot bakgrunden av deras traditionella formstyvhet framstod hans egen natur- och kärlekspoesi med en helt ny omedelbarhet. Hans äldre samtida Bjarni Thorarensen göt sina fosterländska dikter i den forna eddapoesins former.
Med sina folklivsskildringar blev Jón Thoroddsen den isländska romanens pionjär. Hans arbeten, som röjer inflytanden från Scott och Dickens, har sin styrka i miljöskildring och färgstarka bifigurer. Under senare delen av 1800-talet uppnådde Matthías Jochumsson en ställning som något av I:s poeta laureatus. Bland hans många minnesdikter och hymner återfinns den isländska nationalsången, "Ó Guð vors lands".
En företrädare för det senare 1800-talets samhällskritiska prosa var Gestur Pálsson, som ställde problem under debatt i Brandes anda och gisslade maktmissbruk och hyckleri. Medkänslan med de små och kuvade kännetecknar också Einar Kvarans berättelser.
Bland många författare med djup förankring i isländskt allmogeliv kan nämnas Guðmundur Friðjónsson. Under ett helt liv som bonde skrev han en rad diktsamlingar och prosaverk och deltog flitigt i den samtida litterära debatten.
En lyriker av samma generation var Thorsteinn Erlingsson, vars poesi jämte natur- och kärleksdikter rymmer radikala angrepp på världslig och andlig överhet. Emigranten Stephan G. Stephansson gjorde under en slitsam tillvaro som jordbrukare i USA och Canada vägande insatser med lödig tankediktning.
En skald av det stora formatet var den färgstarke juristen Einar Benediktsson. Hans poesi präglas av dristiga antiteser och suggestivt bildspråk. De ger den vittberestes vida utblickar och inte minst visioner av en stor isländsk framtid.
För att nå en större läsekrets började några isländska författare att skriva på unionslandet Danmarks språk: Gunnar Gunnarsson, Guðmundur Kamban och Jóhann Sigurjónsson. De var alla tre födda på 1880-talet och debuterade på danska under åren kring första världskrigets utbrott. Gunnarsson fick med sin kraftfulla berättarkonst en stor publik inte minst i Tyskland. Sigurjónssons lyckokast var skådespelet "Bjærg-Ejvind og hans Hustru" (se Drama och teater nedan). Den yngre Kristmann Guðmundsson vann en position med noveller och romaner på norska, innan han 1938 återvände till hemland och modersmål, liksom sin landsman Gunnarsson.

Mellankrigstiden
Vid tiden för första världskrigets slut framträdde den isländska lyriken med nya ämnen och former. Isen bröts av Stefán Sigurðsson frá Hvítadal, men ett bredare register visade Davíð Stefánsson i sin smidiga verskonst. Tómas Guðmundssons kännetecknas av lätt handlag och impressionistisk stil. Jóhannes Jónasson úr Kötlum anslöt sig på 1930-talet till den radikala socialistiska falangen kring tidskriften Rauðir pennar (Röda pennor) och skrev flammande revolutionspoesi.
En nyckelgestalt i 1900-talets prosadiktning var Thórbergur Thórðarson. I sin originella förening av radikalism och personligt bisarreri blev han en vägvisare mot en mera frigjord prosakonst. Bland de yngre som tog intryck var Halldór Laxness, som med rikt konstnärligt utbyte spelade ut isländsk tradition mot internationell civilisation och moderna ideologier. Hans långa författarbana gick från frän samhällskritik till ett allt djupare anammande av det isländska arvet - en insats som belönades med 1955 års nobelpris. En berättare av mera traditionellt snitt var Guðmundur Hagalín, som skildrade kärnfolk och original från sin hembygd på Västfjordarna.

Republiken
Utropandet av I. som republik 1944 innebar en mäktig stimulans också för litteraturen. Krigsslutet medförde en mängd nya internationella kontakter och impulser. Men den amerikanska krigsmaktens fortsatta närvaro på I., i NATO:s namn, förblev under decennier ett irritationsmoment ofta uttryckt i dikten. Även glesbygdens snabba avfolkning var ett socialt problem som avhandlades i tidens prosa.
Guðmundur Daníelsson väckte intresse med mustiga folklivsskildringar från sin hembygd i Heklas grannskap. En fin stilist med nyanserad karaktärsteckning var Ólafur Jóhann Sigurðsson. I en trilogi gav Indriði G. Thorsteinsson en inträngande bild av 1930-talets depression på I. Bland betydande kvinnliga författare märks Jakobína Sigurðardóttir, med träffsäker vardagspsykologi, och Svava Jakobsdóttir, som skrivit noveller och romaner med tonvikt på kvinnliga erfarenheter.
En internationellt orienterad modernist är Thor Vilhjálmsson, en kräsen stilkonstnär, som gärna har låtit sina berättelser utspelas i sydeuropeiska miljöer. En frodigt absurd teknik, med frän realism och surrealism i förening, har utvecklats av Guðbergur Bergsson.
Förnyelsen har varit påtaglig inte minst i lyriken, där kontrasten mot hävdvunnen isländsk verskonst är mest märkbar. Snorri Hjartarsons finstämda reflexionspoesi utmärks dock mindre av brytning med det gamla än av förfining på äldre grund. Som skedets ledande poet framstår Steinn Steinarr. Hans knappa och ofta bittert aforistiska dikter har inslag av mystik och utvecklades mot ett subtilt spel med form och färg.
En diktning av mer eller mindre modernistisk art, anknytande till bl.a. svenskt 1940-tal och andra besläktade riktningar - vad som på I. har kallats "atompoesi" - har många utövare av hög klass: Jón Jónsson úr Vör, Einar Bragi Sigurðsson, Jón Óskar Ásmundsson, Hannes Sigfússon, Hannes Pétursson, Thorsteinn Jónsson frá Hamri.
Det slutande 1900-talet erbjuder en bild av stor vitalitet. Främst som prosaister har framträtt Vésteinn Luðvíksson, Pétur Gunnarsson och de något yngre Einar Már Guðmundsson, Einar Kárason och Gyrðir Elíasson. Bland många nya kvinnliga diktare visar t.ex. Steinunn Sigurðardóttir och Fríða Sigurðardóttir klart egna profiler. Alla dessa yngre författare är intensivt upptagna av att bearbeta sin egen generations erfarenheter, men med stor stilistisk uppfinningsrikedom, på flera håll med en "magisk realism" av omisskännligt isländskt märke.

Källa: Peter Hallberg

Barn- och ungdomslitteratur

Få böcker för barn utgavs i I. före 1900-talet. Åren 1907-08 utkom barndomsminnen av Sigurbjörn Sveinsson, och något senare av Jón Sveinsson; barndomsminnen var en populär genre i isländsk barnlitteratur. I övrigt förekom mest korta berättelser och sagor. Den första barnromanen kom på 1930-talet (av Gunnar M. Magnúss). Det främsta namnet i dag är Guðrun Helgadóttir. Hennes "Ástarsaga úr fjöllunum" (1981; "Sagan om Flumbra), med bilder av Brian Pilkington, har översatts till flera språk.

Källa: Eva Nordlinder - Nationalencyklopedin 2002-08-20

Tllbaka »